Denna jätte låg gömd i djungeln i 30 år, sedan gjorde militären en betydelsefull upptäckt

Det är logiskt att planet låg oupptäckt i flera år. Papua Nya Guinea är hemvist för några av världens mest exotiska vildmarker. Och dessa frodiga tropiska skogar kan dölja praktiskt taget vad som helst – även ett enormt flygplan.

Flygplanet befann sig faktiskt i ett avlägset träsk fullt av krokodiler, som kallas Agaimbo. Det förklarar varför fyndet var så otroligt välbevarat. Det är inte heller en plats man skulle snubbla över i en hast. Det skulle inte heller vara trevligt att hantera krokodilerna!

Men vad var det mystiska planet? Det var förvånansvärt nog ett bombplan från andra världskriget som nu har fått smeknamnet "Swamp Ghost". Med åren kom farkosten att betraktas som ett slags helig graal i den militära flyghistorien. "Det ansågs allmänt att det var omöjligt att rädda det här flygplanet", berättade flygarkeologen Fred Hagen för Southern California Public Radio 2010. En man trodde dock inte att det var omöjligt.

David Tallichet Jr, en Dallas-född veteran från andra världskriget och entreprenör, kom in i bilden. Han hade en sidoverksamhet med att samla in och restaurera militärflygplan. Vid ett tillfälle ägde han faktiskt mer än 120 flygplan, däribland en B-25 Mitchell-bombare och en P-40 Tomahawk. Han kunde alltså sin sak, men kunde han rädda Swamp Ghost?

Av en slump hade Tallichet under sin militära karriär varit med och styrt samma typ av fyrmotorigt bombplan som det som upptäcktes i Papua Nya Guinea. Så på 1980-talet inledde Hagen och Tallichet en räddningsaktion som skulle ta flera decennier att slutföra. "Det var vår största dröm", berättade Hagen för South California Public Radio. "För av någon anledning fångade den fantasin hos människor från hela världen."

Det där jätteplanet? För att vara exakt, det var en B-17E Flying Fortress från det amerikanska flygvapnet. Och enligt legenden kom modellens namn ursprungligen från en journalist från Seattle Times. "Det är ju en flygande fästning", hade han enligt uppgift förklarat. Det verkar som om Boeing höll med!

Just denna Flying Fortress hade bevarats anmärkningsvärt väl på olycksplatsen. När Tallichet och Hagen till slut grävde upp den blev de stolta ägare till ett stycke flyghistoria. Vid den tiden var Swamp Ghost en av endast fyra B-17E:or i världen som hade bärgats.

Pacific Aviation Museum på Hawaii beskrev senare planet som "världens enda intakta B-17E-bombare från andra världskriget". Det är ett unikt exempel på ett flygplan som spelade en oumbärlig roll för att vinna andra världskriget. Och det är den enda B-17 i världen som fortfarande bär sina stridsärr." Det var alltså ett riktigt speciellt fynd - och inte minst för att det löste upp ett 30-årigt mysterium.

Du skulle förmodligen inte ha haft Swamp Ghost utan FDR, dock. Roosevelts satsning på att modernisera den amerikanska militären innebar bland annat att han beställde en ny generation bombplan - sådana som kunde bära stora nyttolaster och resa till avlägsna baser på Hawaii, Panama och Alaska. Och till att börja med såg prototypen av B-17 ut att passa in på det.

Under årens lopp utvecklades planets konstruktion för att integrera tekniska förbättringar. Slutligen, i september 1941, togs de första B-17E:s i bruk. I slutet av kriget hade mer än 12 000 B-17-plan tjänstgjort, varav 8 600 av den sista B-17G-modellen. Men inget av detta förklarade vad som hade hänt med Swamp Ghost.

Swamp Ghost hade fått i uppdrag att flyga till Pearl Harbor från San Francisco bara en dag innan japanerna anföll den 7 december 1941. Men ödet ville att flygplanet inte skulle resa med Kangaroo Squadron den dagen. I stället fortsatte det att delta i några av de tidigaste amerikanska bombningarna under andra världskriget. Sedan inträffade katastrofen.

Den 23 januari 1942 invaderade japanerna Rabaul i Papua Nya Guinea och hotade de allierade baserna i området. En månad senare skickades Swamp Ghost ut för att bomba japanska fartyg i Rabauls hamn. Tragiskt nog gick det dock inte riktigt som planerat.

Planet började få problem när besättningen försökte öppna bombluckorna. Dörrarna fastnade, vilket gjorde att piloten kapten Fred Eaton Jr. var tvungen att bara cirkla runt det enorma japanska fraktfartyg som var deras mål. Männen lyckades visserligen släppa bomberna vid den andra överfarten, men då hade de redan fått beskjutning från japanska jaktplan och luftvärnsbatterier.

En skärmytsling följde där Flying Fortress tog tre av ett dussin fientliga jaktplan. Sedan punkterades hennes babords vinge. Hon började läcka bränsle, vilket innebar att besättningen skulle tvingas göra en kraschlandning. Skulle männen klara det?

Det var en kapplöpning mot tiden. Eaton var tvungen att hitta någonstans att landa - och ett sätt att rädda sina män. När han närmade sig Owen Stanley Mountains såg han vad han trodde var ett stort vetefält. Men det där "vetet"? Det var i själva verket tre meter högt sumpgräs.

Mirakulöst nog landade planet utan att besättningen fick några större skador. Det fanns bara en nackdel: de var nu strandsatta mitt ute i ingenstans. I flera dagar vandrade männen omkring, svältande och utmattade, plågade av myggor och brända av solen.

Alla männen fick också malaria. Men räddningen kom när en hjälpsam inföding till slut guidade amerikanerna till säkerheten i sin by. Eaton och hans besättning blev till slut friskförklarade, och efter att ha återförenats med de amerikanska styrkorna skickades de nästan omedelbart ut på en ny tjänstgöring. Men den nedskjutna flygande fästningen? Hon var bortglömd fram till helikopterflygningen.

Hagens bärgning avslutades slutligen 2006. Fyra år senare fick Swamp Ghost äntligen tillstånd att återvända till USA. Hon fick sin första offentliga visning i Long Beach, Kalifornien, och bland gästerna vid det tillfället fanns familjemedlemmar till den ursprungliga besättningen. Men hur ser framtiden ut för det berömda planet?

Sedan 2013 har Swamp Ghost varit i händerna på Pacific Aviation Museum i Pearl Harbor på Hawaii. Museet planerar att restaurera bombplanet och ställa ut det i en hangar på Ford Island, en ö i hamnen. Och även om kostnaderna för denna restaurering kan överstiga 5 miljoner dollar är det ett blygsamt pris för att bevara en nationell skatt.

När allt kommer omkring hittar man inte ett plan från andra världskriget varje dag - särskilt inte ett i utmärkt skick som Swamp Ghost. Men å andra sidan behöver man inte flyga över Papua Nya Guinea för att hitta värdefulla krigsreliker. När Imgur-användaren CanadaSpeedoMan och hans fru var på en vandringstur på Grönland snubblade de över en spöklik påminnelse om detta inte så avlägsna förflutna. I flera dagar hade paret vandrat genom fjordarna och kommit allt längre bort från allt som liknade civilisation. Sedan stötte de på högar av gamla tunnor och de vridna ramarna av byggnader som för länge sedan kollapsat.

Östra Grönland är en avlägsen och ensam del av världen. Landskapet består av berg och sjöar, och under en stor del av året är det inlåst i packis. Men i denna stora vildmark upptäckte vandrarna de rostiga resterna av en anläggning - en anläggning från en tid då området spelade en mycket viktig strategisk roll.

Bland de steniga topparna, på en hylla nära ett eskimåläger som kallas Ikateq, hade USA byggt en landningsbana. Den var tänkt att bli en tankstation för militärflygplan som flög från Amerika till Europa under andra världskriget. Och den finns fortfarande kvar, långsamt sjunkande ned i marken.

Arbetet med landningsbanan, som kallas Bluie East Two, påbörjades 1942. Ett år tidigare hade USA tagit över försvaret av Grönland och börjat leta efter platser där man kunde placera en 1,5 km lång landningsbana. Så småningom hittade de den bästa platsen, 56 km nordost om Tasiilaq. Så var det att en försörjningsflottilj anlände den 26 juli 1942 och byggnadsarbetet började.

Flygfältet var öppet från 1942 till 1947. När kriget tog slut 1945 började dock betydelsen av Bluie East Two att minska. I likhet med andra amerikanska baser på Grönland utrymdes den faktiskt två år senare. Men platsens otillgänglighet är till stor del ansvarig för att dess arv fortfarande är synligt för den som har turen att hitta det.

Allt som amerikanerna använde för att bygga Bluie East Two var tvunget att skeppas in. Det finns få eller inga träd på Östgrönland, så virket måste fraktas över. Men detta innebar också att när det var dags att ge sig av fanns det ingen önskan att ta med sig något från platsen.

Det var dock inte bara byggnaderna som lämnades kvar. Nästan allt var övergivet till elementen. Och nu ligger hundratals tunnor på området. Dessa behållare användes för att tanka flygplanen, och en del av dem innehåller fortfarande bränsle i sina rostiga skal. Sammantaget är det verkligen en märklig sak att snubbla över mitt ute i ingenstans.

Numera finns det vid sidan av tunnorna enorma maskiner. Dessa skulle ha använts för att bygga den landningsbana som var hjärtat i Bluie East Two. Landningsbanan, som färdigställdes 1943, byggdes av grus, och du kan fortfarande se hur den är huggen i den kalla jorden i dag.

De flesta av de användbara sakerna som lämnades kvar vid Bluie East Two har dock avlägsnats under de senaste 70 åren av inuiterna. Allt som inte kunde föras bort till fots eller i små fiskebåtar ligger dock kvar där det lämnades.

Intressant nog visar gamla foton från när anläggningen byggdes att det inte bara var maskiner som behövdes för att skapa landningsbanan. Man använde också enorma lådor med sprängämnen. Östgrönland är trots allt inte den typ av plats som gör det lätt att bygga eller underhålla stora komplex.

På sin tid, varje säsong, när det var möjligt, fick basen nya leveranser från den amerikanska kustbevakningen. Och när det var vinter i området och snön inte kunde röjas bort från landningsbanan släpptes proviant från luften. När amerikanerna väl hade lämnat landet hade den danska regeringen inget intresse av Bluie East Two.

Men även om amerikanerna inte längre använde Bluie East Two, så gav det fortfarande enstaka fördelar. År 1958 hade anläggningen en viktig försörjningsfunktion under uppbyggnaden av ett radarsystem för tidig varning längre söderut i Kulusk. När kriget var slut återfick anläggningen dock aldrig sin tidigare betydelse.

Nu finns det bland den vridna metallen andra intressanta föremål som lämnats kvar från när amerikanerna reste. På marken ligger glasskärvor med Coca-Cola-företagets logotyp - en tydlig påminnelse om flygfältets kortvariga ockupation av amerikanska flygare.

Vid sidan av jordmaskinerna finns det fortfarande andra statiska maskiner kvar. De pannor och ugnar som en gång i tiden värmde och drev basen är i stort sett intakta. En av dem bär till och med märket från det företag i New York som byggde den. Byggnaderna runt omkring dem har dock sedan länge kollapsat.

Andra delar av utrustningen kan också ses. En radiomast ligger ihopfallet och dess ram pekar ut mot en vattenmassa där isberg driver kusligt förbi. Radiostationer finns också kvar där. De är dock huvudsakligen bara förfallna metallådor nu, som står mitt på en iskall slätt.

Det är inte heller bara metall som blir kvar. Tjocka svarta däck ligger bland vrakdelarna. En del av dem är fortfarande lindade i de snökedjor som skulle ha hjälpt dem under de kallaste delarna av året. Däcken är märkta med "United States Rubber Company".

Platsen har alltså stått övergiven i mer än ett halvt sekel, men det finns en chans att den inte finns kvar så mycket längre. Under en längre tid har saneringen av Bluie East Two varit en politisk tvistefråga mellan Grönlands och Danmarks regeringar. Men det verkar som om de två till slut har kommit överens om vad de ska göra.

År 2017 kom de två regeringarna fram till att det var dags att göra sig av med allt skräp som fanns kvar på den övergivna landningsbanan. Man tror att man försökte befria området från denna märkliga, rostande kvarleva från andra världskriget. Rensningsarbetet var planerat att påbörjas 2018.

Om så är fallet kan CanadaSpeedoMan och hans fru vara de sista som visuellt dokumenterar resterna av landningsbanan. När den enorma uppstädningen är klar är det fullt möjligt att det inte finns något kvar av den amerikanska basen. Östra Grönlands vildmark kommer att vara helt tom igen.

Det gör naturligtvis dessa bilder ännu viktigare. Bluie East Two spelade en roll i en av de största konflikterna i mänsklighetens historia. Och även om det har lämnats för att förfalla är det fortfarande en fascinerande, bisarr plats - och en plats som blir ännu konstigare av sin otroliga omgivning.