När forskare borrade in i Kilimanjaro hittade de en biblisk hemlighet djupt i isen

Hur kan detta vara möjligt? Forskarna tar fram isen genom att borra i glaciärer och istäcken runt om i världen – från tropikerna till polarområdena – antingen för hand eller med hjälp av specialmaskiner. De kan också ta is från mer än tre kilometer under ytan. Det är alltså möjligt att delar av isen kan ha funnits på planeten så länge som 800 000 år.

Det beror på att många isfält och glaciärer har bildats under årtusenden. Och när varje lager is läggs till skapar det ett register över klimatet under den tiden. Vatten kan till exempel innehålla luftbubblor som kommer från den period då det frös. Dessa fynd kan sedan undersökas i ett labb för att samla in information, t.ex. mängden koldioxid i atmosfären under en viss epok.

Is kan alltså ge viktiga fakta om tidigare klimatförhållanden på vår planet. Men det är inte allt. I vissa fall kan isen också hjälpa oss att förstå händelser i människans historia som vi inte vet så mycket om. Och ibland kan de bevisa att berättelser – som de i Bibeln – faktiskt har en viss grund i fakta.

Och som vi redan har nämnt verkar isen från Kilimanjaro bekräfta en berättelse från Gamla testamentet. Det är verkligen ganska extraordinärt – och det har mycket att göra med Kilimanjaro själv. Denna berättelse tar oss tillbaka många miljoner år – till en tid innan människan hade utvecklats i Afrika.

Som vissa kanske vet ligger Kilimanjaro i Tanzanias Kilimanjaro-nationalpark. Geografiintresserade kan också berätta att Förenade republiken Tanzania – för att ge landet dess rätta namn – ligger i Östafrika. Kilimanjaros nationalpark ligger nära Tanzanias norra gräns mot Kenya – och omfattar 652 kvadratkilometer. Ganska imponerande, eller hur?

Och det vidsträckta landet är hemvist för en grupp ursprungsbefolkning: de Bantu-talande Chaga. De flyttade till området från omkring 1000-talet och framåt. Chagas ekonomi bygger till stor del på jordbruk, och deras arabica-kaffebönor exporteras över hela världen. Du har förmodligen till och med fått några i din kopp kaffe i morse!

Chaga är verkligen inte ensamma i parken, som också hyser en mängd olika vilda djur. På Kilimanjaros sluttningar lever trädhyraxen – ett nattligt däggdjur som är en avlägsen släkting till elefanten. Blå apor, västliga svarta och vita colobusar och kapbufflar har också bosatt sig i Kilimanjaros nationalpark. Men hur är det med isen?

Kilimanjaro består av tre toppar som alla har bildats av inaktiva vulkaner. Du har Kibo, vars topp ligger 5148 meter över havet. Sedan har vi Mawenzi, som stiger till ungefär samma höjd. Och slutligen Shira, vars topp ligger på 4005 meter över havet. Av de tre är det bara Kibo som skulle kunna få ett utbrott i framtiden.

Shiras liv som aktiv vulkan började för cirka två och en halv miljon år sedan och den explosiva perioden varade i cirka 600 000 år. I dag har Shira dock en stor platå på cirka 3810 meter som är omgiven av resterna av dess caldera – eller den kant som är typisk för ett vulkaniskt berg. Calderan har också minskat mycket under årtusendena, som ett resultat av erosion.

Den vulkaniska aktiviteten från Kibo och Mawenzi är mycket yngre – den ägde rum för ungefär en miljon år sedan. Mawenzi och Kibo har också en platå mellan sig – den så kallade sadeln – på en höjd av cirka 4389 meter. Alla Kilimanjaros karga toppar har också en rad olika egenskaper, bland annat sekundära toppar, tinnar och åsar som har bildats av vind- och regnsvängningar.

Miljön runt den vilande vulkanen är dessutom ganska grönskande. Ungefär 1 000 kvadratkilometer av marken runt bergen är skogbevuxen, även om Kilimanjaros utlöpare odlas av lokala jordbrukare. Där skördar de ett urval av grödor, bland annat bönor, solrosor, majs och vete. Det kaffe som nämndes tidigare växer dock lite högre upp på sluttningarna, på en höjd av cirka 900 till 1800 meter.

Och den högsta av de tre Kilimanjaro-topparna? Det verkar som om Kibo senast fick ett utbrott för 150 000-200 000 år sedan. Bevisen för detta finns i form av fumaroler – sprickor i bergsytan som fortfarande avger gaser. Kibos caldera är däremot lite mer än två kilometer bred och omfattar Reuschkratern. Den har fått sitt namn efter bergsbestigaren Gustav Reusch i samband med hans 25:e bestigning av bergets topp.

För östafrikaner har Kilimanjaro naturligtvis varit ett välkänt landmärke i tusentals år. Men det var först så sent som 1848 som moderna européer för första gången fick en närbild av de majestätiska, istäckta topparna. Och de lyckliga männen i fråga var två tyska missionärer: Johann Krapf och Johannes Rebmann.

Dessutom skrev Rebmann den 11 maj 1848 en dagboksanteckning där han dokumenterade vad han och Krapf hade sett. Enligt Hans Meyers bok Across East African Glaciers från 1891: An Account of the First Ascent of Kilimanjaro, förklarade upptäcktsresanden: "I morse, klockan 10, fick vi en tydligare bild av bergen i Jagga – toppen av ett av dem var täckt av något som såg ut som ett vackert vitt moln". Jagga var ett alternativt namn för Kilimanjaro vid den tiden.

Rebmanns dagboksanteckning fortsatte: "När jag frågade vad den bländande vitheten berodde på, kallade guiden det bara för 'kallt', och jag visste genast att det varken kunde vara mer eller mindre än snö... Jag förstod genast hur jag skulle tolka de fantastiska berättelser som dr Krapf och jag hade hört vid kusten om ett enormt berg av guld och silver i det avlägsna inlandet, där ingången till berget bevakades av onda andar."

När européerna väl hade lyckats nå Kilimanjaro gjordes flera misslyckade försök att bestiga Kibos topp. År 1889 lyckades slutligen Hans Meyer och Ludwig Purtscheller nå Kibos topp, som ligger på den södra sidan av bergets krater.

Meyer – en tysk geograf som skrivit den ovannämnda boken om Kilimanjaro – hade försökt bestiga Kibo två gånger tidigare men misslyckats båda gångerna. Vid 31 års ålder lyckades han dock slutligen tillsammans med sin österrikiska bergskamrat. De två hade nått toppen tack vare ett noggrant planerat system av välförsedda basläger.

Det skulle dock dröja ytterligare 25 år innan någon europé nådde toppen av Mawenzi. Den tekniskt sett mer besvärliga klättringen besegrades till slut av tyskarna Fritz Klute och Eduard Oehler 1912. Sedan dessa milstolpar uppnåddes har människor från hela världen strömmat till Kilimanjaro för att vandra uppför dess sluttningar. Så många som 25 000 besöker berget varje år.

Kilimanjaro är Afrikas högsta topp med sina drygt 5791 meter och det är också det högsta fristående berget i världen. Naturligtvis är landmärkets höjd anledningen till att det finns snötäcke och glaciärer trots att det ligger i tropikerna och relativt nära ekvatorn. Extraordinärt är dock att analysen av denna snötäckta topp till synes skulle bekräfta berättelsen om en gammal biblisk torka.

Nattemperaturerna på Kilimanjaros sluttningar och topp kan sjunka till så låga temperaturer som -29 °C. Trots detta är det välkänt att snötäcket och glaciärerna på berget har minskat. Och även om detta fenomen inträffade under större delen av 1900-talet – smältning registrerades till exempel mellan 1912 och 1953 – har isbeläggningens minskning bara fortsatt i snabbare takt sedan dess.

Forskarna ser den minskande mängden is på Kilimanjaro som en del av en bredare global trend av glaciärernas tillbakadragande, och vissa tror till och med att materialet kommer att ha försvunnit helt och hållet från berget år 2060. Men även om isen har kopplats till klimatförändringarna kan det också finnas andra lokala miljöfaktorer som spelar in – till exempel avskogning.

I vilket fall som helst borrade forskare år 2000 sex kärnor från Kilimanjaros is för att hjälpa till att fastställa orsakerna till att bergets frusna vattenreserver försvinner. Ett team som leddes av Ohio State Universitys geolog Lonnie Thompson slog läger i ungefär en månad på en höjd av 5882 meter på Kilimanjaros sluttningar för att hämta isen.

Det var inte heller lätt att få tag på de nödvändiga proverna. För det första krävdes det inte mindre än 25 olika tillstånd från olika tanzaniska myndigheter för den operation som leddes av Thompson. Och efter att laget äntligen fått grönt ljus var de fortfarande tvungna att få upp sin utrustning på berget till borrplatsen – en uppgift som till slut krävde inte mindre än 92 bärare.

Samtidigt varierade de hål som borrades för att ta fram de cylindriska iskärnorna från 9 till nästan 52 meter i längd, med de flesta i den övre delen av det intervallet. Två år efter det att kärnorna hade tagits fram publicerade Thompson och flera av hans kollegor en artikel som baserades på en analys av isproverna och som hade titeln "Kilimanjaro Ice Core Records": Evidence of Holocene Climate Change in Tropical Africa".

Och som namnet på artikeln antyder var anledningen till att Thompson och hans forskarkollegor hade rest upp på Kilimanjaro berget för att studera klimatförändringarnas inverkan på de höga isfälten. Men det fanns ännu ett fynd på vägen. I slutändan tycktes gruppen också verifiera en berättelse från Första Moseboken.

Innan vi visar vilken relevans forskarnas forskning har för berättelsen i Gamla testamentet, ska vi titta på de dateringsmetoder som de använde. För det första hade det sätt på vilket åldern på iskärnorna beräknades faktiskt sitt ursprung i atombombsprovningar som hade ägt rum 1951 och 1952. Dessa tester hade faktiskt frigjort en isotop som kallas klorin-36. När detta radioaktiva material hade upptäckts i kärnorna kunde det senare användas som en markör för att datera iscylindrarnas hela historiska utbredning.

När man undersökte kärnorna visade de på en torka i Afrika som började för cirka 8 300 år sedan och höll i sig i cirka 500 år. Thompson förklarade denna upptäckt närmare i ett pressmeddelande från Ohio State University 2002 och sade: "Vi tror att detta representerar en tid då Afrikas sjöar torkade ut." Isen visade också på en senare torka som ägde rum för cirka 5 200 år sedan.

Men det var en tredje torka för cirka 4 000 år sedan – som varade i 300 år – som verkar ha ett samband med historien om Josef i Första Moseboken. Och det är så att den berättelsen inte bara finns i den kristna Bibeln utan även i den islamiska Koranen och den judiska Toran.

Som vissa kanske redan känner till, berättas de påstådda händelserna i Josefs liv i kapitel 37-50 i Första Moseboken. Enligt denna berättelse var mannen i fråga Jakobs elfte son, som föddes när hans far var gift med sin andra hustru Rakel. Det verkar också som om Josef var en särskild favorit hos sin far.

Historien berättar att Jakob sedan gav Josef "en mångfärgad rock" som ett sätt att visa sin kärlek. Men uppenbarligen gjorde denna gåva – med dess tydliga konnotationer av favorisering – Josefs bröder mycket avundsjuka. Och som Första Mosebok berättar, förstärktes männens antagonism mot sin lillebror bara av de mystiska drömmar som Josef hävdade att han hade – och hans rapporterade förmåga att tolka dem.

Bibeln hävdar sedan att bröderna grep Josef i ett anfall av avundsjuka. Några av Josefs syskon sägs faktiskt ha velat mörda honom, men i stället ska han ha sålts som slav till ett gäng handelsmän vars kameltåg var på väg till Egypten. För att dölja sitt brott för Jakob ska bröderna ha smetat Josefs rock med getblod och presenterat det som bevis för att han hade dött.

Så enligt berättelsen började Josef sitt liv i ett främmande land som slav hos en rik egyptier vid namn Potifar. Tyvärr blev Potifars hustru Zuleika tydligen förtjust i Josef och gjorde sina känslor kända. Även om Josef sägs ha avvisat dessa närmanden blev hans belöning för sin lojalitet mot sin herre att han kastades i fängelse efter att Zuleika hade lagt falska våldtäktsanklagelser mot honom.

Första Moseboken berättar också att Josefs talang för att tolka andras drömmar kom till uttryck när han satt i fängelse – och att han faktiskt utförde en sådan tjänst för två av sina medfångar. Dessa män var inte heller några vanliga brottslingar; den ena hade varit den egyptiska faraons chefsbagare, medan den andra hade arbetat som härskarens bägare. Josefs översättning av bägarens dröm var alltså att han skulle återfå sin tidigare position. Bagaren skulle däremot avrättas. Och som Bibeln berättar visade sig båda profetiorna i slutändan vara riktiga.

Några år senare hade faraon själv en märklig dröm. I visionen ska han ha sett sju utmärglade nötkreatur som åt upp sju välmående kor. Han föreställde sig också sju vissna ax som åt upp sju friska ax. Och även om ingen vid hovet kunde berätta för sin härskare vad dessa oroande scener betydde, mindes faraos återställda bägare sin tidigare fängelsekamrats drömtolkningstalang.

I den bibliska berättelsen sägs det att farao skickade efter Josef som skulle berätta för den andre mannen vad hans drömmar betydde. I Josefs ögon, sägs det, skulle Egypten få sju år av överflöd innan det därefter skulle drabbas av sju år av hungersnöd. Faraon ska ha varit så imponerad av den före detta slaven att han utnämnde honom till sin visir – en högt uppsatt rådgivare och tjänsteman.

Enligt berättelsen började Josef som visir att lagra stora mängder spannmål under de sju goda åren som följde. När de sju åren av torka och hungersnöd kom – precis som förutspåtts – kunde dessa spannmålshögar hjälpa Egypten att klara sig igenom de svåra tiderna.

Och det är denna period av torka som beskrivs i Första Moseboken – och som forskare hävdar ägde rum för cirka 3 600-3 700 år sedan – som stämmer överens med Thompsons och hans forskargrupps upptäckter. Ni minns säkert att iskärnorna visade att en torka troligen hade börjat i området för cirka 4 000 år sedan och att den hade pågått i cirka tre århundraden.

Mer specifikt var det bevis som forskarna hade upptäckt för denna karga period ett tunt lager damm i iskärnorna. Och tillsammans med berättelsen i Första Moseboken visar andra forntida dokument att Egypten hade drabbats av en så svår torka att den till slut äventyrade faraonernas auktoritet. Innan dess hade delar av Saharas öken som vi känner till i dag varit bördig mark.

Denna ovanliga kombination av biblisk berättelse och moderna vetenskapliga fakta verkar ytterligare stärka berättelsen om Josefs profetia om torkan. Ja, även om väldigt få tar Gamla testamentet som bokstavlig historia verkar Thompsons isfynd från Kilimanjaro visa att verifierbara fakta från tusentals år sedan ändå är invävda i berättelserna.